Om man säger ordet sorg så känner nog dom flesta igen sig. Det kanske till och med hugger till lite i magen för att man känner igen känslan så väl. Man kan bära skuld och skam för sådant som man gjort eller sagt eller inte gjort eller sagt. Vara arg, besviken, bitter på någon för vad de gjort mot dig. Kanske har vart med om ett jobbigt dödsfall, separation mm.

Jag var inte medveten om att jag hade så mycket obearbetad sorg som jag har! Jag har alltid varit en sådan människa som biter ihop och kämpar vidare rätt snabbt efter att något har drabbat mig! (det kanske ni förstått ni som läst mina tidigare inlägg.) "tiden läker alla sår. Bit ihop och var stark, finns dom som har det mycket värre. Var inte en sån mes, skärp dig", så har jag tänkt hela mitt liv men inser nu att tiden läker inte alla sår.

Vanliga reaktioner på sorg:

-En känsla av bedövning både psykiskt och fysiskt

-Reducerad koncentrationsförmåga. Man har tänkt att att hämta något i ex köket å när man kommer dit, "vad var det jag skulle hämta nu igen..."

-Oregelbunden sömn.

-Förändrade matvanor. äter kanske mer eller mindre och kan variera från dag till dag.

-Kännslomässig bergodalbana. Kan utryckas i att man känner sig energilös både psykiskt och fysiskt.

"Kan detta vara en av faktorerna till att jag mår dåligt?"

Kvinnan jag gick/går och pratar med gav mig en bok bland dom första gångerna jag var hos henne och sa: -Vad tror du om det här? kan det vara något för dig? tror du att detta skulle kunna hjälpa dig?

"Sorgberbetning... hur kan det lösa min problem? jag kan ju inte ändra på det som redan hänt? shit måste jag börja rota i allt gammalt igen som jag redan försökt förtränga?..."

Hon berättade att man bearbetar en sorg genom att tänka, käna, skrivia ner, uttala och säga det man skrivit så man hör sig själv säga de förlösande orden: ”Jag ber om ursäkt för…”, ”jag förlåter dej för…”, ”farväl...” samt har en medmänniska som vittne på att vi har talat ut, då har man gjort ett avslut. Det lät väldigt flummigt i mina öron! Men jag gav det en chans även om jag inte förstod hur det skulle hjälpa med att tänka på gamla sorger skriva ner dom men inte ens säga dom till personen jag bad om ursäkt till eller förlät.

"Att förlåta är ett verb,inte en känsla. Att förlåta innebär att gå till handling även om man inte känner för det. Skulle vi vänta på känslan av förlåtelse innan vi förlåter kanske vi får vänta för evigt. Känslan av förlåtelse får man först efter att vi har uttalat vår förlåtelse.

Kom ihåg att du förlåter för din egen skull. Du förlåter för att du ska må bättre och för att du inte ska fortsätta skadas av det du har varit med om. du behöver inte tycka om personen du förlåter eller ns vilja träffa personen igen.

Att förlåta kan dock vara svårt om du inte först erkänner att du blivit skadad, samt ger uttryck för din känsla av att ha blivit sårad." / Sorgbearbetning, Ett handlingsprogram för känslomässig läkning vid dödsfall,separation och andra förluster skriven av John W James & Russel Friedma

Slog upp boken när jag kom hem och detta stod bland dom första sidorna i boken och då förstod jag att detta skulle bli en väldigt jobbig uppgift! Det blev väldigt jobbigt men jag vet inte hur det funka men det funkade! För varje gång jag nu genomför programet släpper en sten i bröstet och jag kan andas lättare och känner mig allmänt gladare.

Sorgen var absolut en av andledningarna till att jag mådde som jag gjorde och jag är glad att jag vågade ta steget att ge sorgberabetningen en chans!

När kvinnan jag gick och pratade med frågade mig om jag tror att jag behöver hjälp med min fixering kring mat och träning var min första tanke "vad menar hon?  jag har sätt hur en riktig ätstörning ser ut och jag är ju inte ens i närheten av det... alla tänker väl typ så här? jag har inget problem!" Mitt svar blev nej eftersom jag inte var underviktig och åt onyttigt då och då (hetts åt oftast vid dessa tillfällen) "har man ätstörning äter man ju nästan inget å speciellt inte onyttigt, och sen är man jätte smal..." Fick ju jätte ångest när jag åt onyttigt eller mycket mat men jag gjorde d ju ändå! Men tänkte varje gång "fan varför åt jag d här, nu måste jag träna så här mycket för att få bort d, shit va onödigt." men ansåg inte att det var underlag nog för att ens tro att jag har en ätstörning! kom hem från vårat möte smått förvirrad över hennes fråga och googlade på nätet för att jag ville motbevisa att jag minsann inte hade någe problem!

"Anorexia nervosa:

Anorexia nervosa och bulimia nervosa är de två vanligaste ätstörningarna hos unga människor. Den som har anorexia nervosa är mycket rädd för att gå upp i vikt. Även om man väger alldeles för litet, uppfattar man sig själv som överviktig, samtidigt som ätande leder till ångest.

Sjukdomen har troligtvis flera orsaker, både psykologiska och biologiska faktorer. Kulturella förhållanden med det slanka, kvinnliga skönhetsideal som vi har i västvärlden kan vara en av faktorerna. Svåra perioder eller händelser som pubertet, dödsfall eller en familjekris kan också utlösa anorexia nervosa.

Viljan att gå ner i vikt hänger ganska ofta samman med andra psykologiska faktorer, som att man ställer orimligt höga krav på sig själv och har ett stort behov av kontroll. Att äta och gå upp i vikt kan kännas som brist på kontroll.

Det finns likheter mellan anorexia nervosa och bulimia nervosa när det gäller rädslan att bli tjock och längtan efter att gå ner i vikt. Det är inte ovanligt att anorexia nervosa övergår i bulimia nervosa. Cirka hälften av de som haft anorexia nervosa får sedan bulimia nervrosa. Tillstånden kan också överlappa varandra.Anorexia nervosa kan vara mer eller mindre allvarlig. Hos en del går sjukdomen över inom ett år, hos andra kan den fortsätta i flera år. I svåra fall kan anorexia nervosa leda till döden.

Symtom på anorexi:

Det är vanligt att den som har anorexia nervosa blir mycket skicklig på att dölja sina problem för omgivningen, även för föräldrar och nära vänner.

Den som har anorexia nervosa:

• ägnar sig mycket åt att tänka på mat och kalorier. Ofta bestämmer man precis hur mycket man får äta och sedan hur mycket man måste motionera för att förbruka det man ätit. Överdriven motion i kombination med lite föda leder till kraftig viktminskning
• är hela tiden rädd för att gå upp i vikt
• känner sig fet, även om ens vikt är mycket lägre än den är hos andra med samma längd och i samma ålder
• får uppehåll i sina menstruationer
• isolerar sig socialt, drar sig undan kamrater, undviker fester och liknande
• ändrar sina matvanor
• börjar ibland använda läkemedel, till exempel laxermedel och vätskedrivande medel, för att gå ned i vikt
• framkallar ibland kräkningar för att gå ner ännu mer i vikt
• får förstoppning och magont
• får problem med att koncentrera sig
• får sömnsvårigheter
• blir lättretlig.

Bulimia nervosa:

Den som har bulimia nervosa hetsäter i perioder då man känner en stark längtan efter mat och godis. Detta sker samtidigt som man försöker gå ner i vikt. Det blir en stark konflikt mellan längtan efter mat och viljan att gå ner i vikt.

För att klara av den här konflikten framkallar man kräkningar eller använder kanske laxermedel efter hetsätningen. Ofta genomför man bantningskurer, fastar och motionerar överdrivet. Hetsätningsperioder följs ofta av starka skamkänslor. För den som har bulimia nervosa hänger självförtroendet tätt samman med kroppsform och vikt.

Ofta börjar problemen i tonåren med att man blir mer och mer intresserad av sin vikt, vilket leder till upprepade bantningsförsök. Efter en tid tappar man kontrollen över situationen och att äta framkallar stark ångest.

Symtom vid bulimia nervosa:

Den som har bulimia nervosa är ofta normalviktig eller lätt till måttligt över- eller underviktig. Det är därför svårt för omgivningen att upptäcka sjukdomen.

Den som har bulimia nervosa:

• svälter ofta en stor del av dagen för att sedan inleda en hetsätningsattack som inte hävs förrän man är helt proppfull med mat. Det stora matintaget kompenseras med exempelvis framkallande av kräkningar
• blir ofta nedstämd och deprimerad efter perioder med hetsätning
• isolerar sig och undviker ofta att äta tillsammans med andra
• är mån om att ingen i omgivningen ska få reda på problemen och spolar gärna i handfatet så att kräkningarna inte hörs
• ägnar mycket tid åt att tänka på mat och kalorier samt motionerar överdrivet för att förbruka kalorierna
• är hela tiden rädd för att gå upp i vikt
• känner sig överviktig och alltid mer överviktig än andra även om den egna vikten är långt under andras med samma längd och samma ålder
• uppfattar ingen annan som överviktig
• kan få hormonella störningar
• får ont i magen och blir förstoppad
• går inte nödvändigtvis ner i vikt
• kan få frätskador på tänderna efter kräkningar."

Denna fakta är hämtad från vardguiden.se 

  
Jag motbevisade inte henne utan mig själv! "Hjälp jag kanske har ett problem trotts allt!"

I början ville jag inte ta hjälp ”jag är väl inget psykfall, det  är bara knäppa männiksor som går till någon och pratar... Vad ska alla andra tycka? Ligga på en soffa hos någon människa med glasögonen halvvägs ner för näsan och anteckningsblocket i knät. En människa  jag aldrig träffat och få frågor jag inte har någe svar på,  känna mig tvingad att  prata eftersom  annars skulle det bli en jobbig tystand och hon/han bara sitter och stirrar på mig, vilke  får mig att känna mig obekväm. Nej  någon dag med lite sömn bara så är jag nog på topp igen” .

Kommer ihåg första mötet . Var super nervös! ”tänk om någon ser mig nu. Vilken väg ska jag ta för att undvika att springa på någon jag känner. Bara det inte blir tyst och jobbigt...vad ska jag säga? Vet ju inte varför jag mår så här...” Blev inte alls som jag föreställt mig i huvudet! Inte alls jobbiga tystnader som jag var tvungen att fylla. Fick frågor som plötsligt gjorde allt blev lite klarare och jag börja misstänka vad som kan vara en del av problemet. Hon sa till mig att när jag började må bättre igen kanske jag inte alls vill hålla på med MMA. ”vad fan säger hon?  Träning  är ju mitt liv! Det kommer aldrig hända! Det är ju kul... eller åtmonistone jäkligt coolt med en tjej som utför sporten. Vad skulle kristoffer tycka om mig om jag bara sluta? Och alla på klubben? Då är jag ju ingen tuff tjej längre...” Hon gav mig även träningsförbud eftersom hela kroppen nu hade mjölksyra vilket höll i sig i 3 månader. Benen kändes som om man hade kört ett stenhårt fyspass dan innan och gick man i en nedförsbacke eller i en trappa viker sig benen. Fick endast ta promenader och absolut inte banta mer. ”Hur fan ska det gå till? Ska äta mer och sluta träna? Kommer jag gå upp allt det jag äntligen lyckats gå ner... ”

Efter mötet var det kaos i huvudet, men nån stans kände jag ändå att det var skönt. Tyckte om denna kvinna och tyckte hon hade väldigt mycket klokt att komma med som verkligen fick mig att tänka till. Man känner ganska snabbt om det känns bra med människor i allmänhet. Med en sådan här människa man ska släppa så nära inpå livet som kanske ingen annan varittidigare är det super viktigt att det känns bra, och att man relativt snabbt känner ett förtroende. Annars bör man nog gå till någon annan! Man går inte ihop med alla så är det bara. Men jag hade tur!

Nu känner jag att det är dax för min del att ta upp den här bloggen och börja om på nytt precis som jag själv har gjort.

Har sen ett bra tag tillbaka haft en väldigt tuff tid där dom mörka stunderna tog över hela mitt liv. Men nu efter mycket jobb och tunga samtal har ljusglimtarna börjat ta över igen J

Började nytt jobb där verksamheten växte väldig snabbt och stressen var väldigt påtaglig eftersom nytt folk skulle läras upp. Samtidigt skulle alla rutiner och struktureren för hela produktionen sättas och skrivas. För er som känner mig vet att jag är en sån person som har väldigt mycket ideer och vill gärna göra allt själv så jag vet att det blir ordentligt gjort. Till råga på allt måste ju allt vara perfekt. Kraven på mig själv öka och slutade aldrig öka... ”man vill ju prestera och visa vad duktig man är”!

Utöver det hade jag bestämt mig för att tävla i Shootfighting vilket innebar att jag va tvungen att öka på träningen yttligare för att komma i bra form och samtidigt banta för att komma ner till den viktklass som antogs vara den bästa för mig... Skulle ner till en vikt där jag enligt hälsoundersökningar av läkare innebar att jag var underviktig! Snittade träning på ca 15-17 h i veckan å åt som en människa vars energiförbruk var att ligga still hemma på soffan! Men kraven ökade på mig själv och slutade aldrig öka... ”man vill ju prestera så att andra ska tycka att jag duktig! Blir jag bara lika bra som hon/han!  Kan andra kan jag”!

En vän till mig tog livet av sig under samma period och min syster mådde inge bra. Men det hade jag inte tid med! Hade vikt,träning och jobb att tänka på...” måste presstera och visa hur duktig man är! Bit ihop. Andra har d värre”!

Började konstant må illa och få ont i magen när jag åt och sen mest hela tiden, fick jätte ångest om jag åt någe onyttigt dom få gångerna jag gjorde d, vilket senare ledde till att jag fick ångest bara jag åt, sov nästan ingenting, kände mig aldrig glad, blev irriterad för små saker som gick ut över Kristoffer, kroppen började känna sig mör, kändes inte kul att gå till träningen för jag va ändå aldrig nöjd med vad jag presterade,  jag var konstant trött och blek, drog på mig små skador, fick konstiga virus som nästan tog livet av mig. Men strunt i d...”vikten går neråt iallafall å folk har börjat komentera det, YES! man måste presstera och visa hur duktig man är”! ”kan ju inte lägga av nu, jag har ju sagt till alla att jag ska gå match,vad ska dom tänka då”? ” Bara jag gör d lite bättre så kommer alla tycka att jag är bra! Och då kommer Kristoffer bli stolt över mig för att han hör att andra tycker att jag är bra och att han har en tuff å hård flickvän som ska gå match”!

En måndag när jag kom till jobbet i våras small d bara till... Hela kroppen fick mjölksyra, jag ville bara gråta men visste inte varför. Ville inte jobba, ville inte träna, ville inte träffa folk utan bara ligga i sängen å aldrig mer gå upp. Såg ingen glädje i någonting!

När jag ser tillbaka på det nu från ett annat perspektiv och med lite klarar ögon, inser jag hur dumt d här kan se ut hos en annan människas där detta aldrig varit verklighet. Men tyvärr tror jag att det är skrämmande många som känner igen sig och levt eller lever ett liknande liv av vad jag gjorde!